Fly, baby fly...

Det här är ett exempel på en serie ansikten jag gjorde i tunna, skira batister. De målades ibland men också stärktes för att stelna i olika poseringar och rörelser. Vid utställningen hade jag ett rum med 54 hängande ansikten från taket. 

De cirkulerade hela tiden i sakta rörelser som blev dramatiska. Scenerna var aldrig desamma från tid till tid. Aldrig var något ansikte i samma förhållande till någon annan. 

Med dramatisk ljussättning som också cirkulerade i ett mörkt rum förstärktes intrycket av flykt, förgänglighet...

Lövstunna, skira ansikten.

Konstnär: Lars Gustaf Andersson, 2004. One face alone.

Konstnär: Lars Gustaf Andersson, 2004. Three different faces.

För några år sedan gjorde jag en serie skira pappersansikten med bakbelysning. De var utförda i japanskt rispapper med olika lager vilket gör att skarvarna framträder på ett besynnerligt sätt när de belyses igenom pappersskikten. 

Jag hade varit inne i en period av många sjukhusbesök och kom att uppleva människors olika ansikten och uttryck vid olika situationer. Att det alltid finns något bakom, ärr och sår efter livets öden.

Dessa versioner är inte bakbelysta. Detsamma gäller med det ensamma ansiktet.