Palazzo Venier dei Leoni, ett palats i fyra våningar - var det tänkt, men det blev bara en våning. Därav smeknamnet Il Palazzo Nonfinito. 1949 köptes byggnaden av den amerikanska miljonärskan Peggy Guggenheim - en konstsamlare och mecenat av yppersta klass. Hon var en skarpsinnig och livlig kvinna och som blev vän med hela världseliten av konstnärer och artister fram till sin död 1979. Hon stödde och hjälpte många av dåtidens konstnärer. En bland dessa var Max Ernst som också kom att bli hennes andre make.
Konsten utmärker sig genom hennes urval och elitistiska konstsmak. Många av hennes utvalda verk var naturligtvis oerhört speciella på 50- och 60-talet medan dessa idag är en självklarhet på de flesta konstmuseer. I trädgården kan man finna en rad verk bl a av Anish Kapoor, ett stenblock i svart granit. Vilket är ganska unikt då han vanligtvis arbetar i helt andra material.
EN UNIK SAMLING
Samlingen består av ca 200 målningar och skulpturer och som representerar nästan varje riktning inom den moderna konsten. Skulpturerna står såväl i trädgården som i byggnadens olika gångar och rum. Ett provocerande verk för sin tid - Angelo della Cittá från 1948, av skulptören Marino Marini, visar en ståtlig man, med ståkuk, ridande på en häst i svart diabas.
Några av den tidens kända konstnärer som är representerade är bl a Picasso, Miro, Ernst, DeKooning, Magritte, Kandinsky, Mondrian, Malevich och ett helt rum tillägnas Jackson Pollock. Ett konstmuseum värt ett besök. Jag besöker det varje gång jag är i Venedig. Mycket tack vare en vacker byggnad, hennes personliga val men också en ypperlig restaurang.
Den lummiga och lugna trädgården inbjuder till betraktelse av samtidens konst i kontrast till den gamla byggnaden från 1700-talet.
Museet inbjuder också olika konstnärer att delta i utställningar med enskilda verk. Filmen med de utstansade "tårtmönstret" i 6mm fartygsplåt är ca 9 meter hög och helt magnifik i sitt utförande. Och visas under 2009. Filmen med vattnet är av den italienska videokonstnären Rist och är ett inköpt verk. Detta verk visades i samband med Venedigbiennalen 2003 på Markusplatsen, i samtliga gigantiska fönsterportaler, uppskattningsvis 20st med videoprojektion. Ena timman med rinnande vatten (som min film här, fast jag glömde vrida kameran vertikalt... så du får vrida på huvudet istället) därefter brinnande lågor. På kvällen blev hela platsen effektfullt blått av vatten medan nästa timma blev den orange av hetta. Magnifikt.
Läste att kvinnors sexsurfande ökar mest. Intressant reflektion i ett mer jämlikt perspektiv. Jag har alltid hävdat att många kvinnor är förtryckta när det gäller erotik och sex. Och min bestämda uppfattning är att med sexsurfande kvinnor kommer relationerna att bli mer intressanta. Och öppnare. För båda parter. Nästan var femte svensk sexsurfar och mest ökar det bland kvinnor. Ändå är mörkertalet stort, då många alltjämt inte törs tala om sina sexuella vanor och lustar.
